Hotellövernattning

Efter en trevlig middag på en (lite väl) fin restaurang i lördags gick vi till en nattklubb som heter London. Det kändes som att man gick in genom en dörr i Afrika och när man kom ut på andra sidan var man i Europa.. Det var nästan bara vita människor där inne och musiken som spelas känns precis som hemma. Det var lite kul att signaturlåten till lejonkungen började spelas precis när jag kom in - jag som älskar den filmen!

Efter några timmar där inne tyckte sex stycken av oss att det räckte och fick den briljanta idén att ta in på hotell! Tidigare samma kväll hade vi besökt en "skybar" på taket av Hilton, ett väldigt fint hotell mitt i stan, och vi ville tillbaka dit. Här sitter vi på flaket och väntar på att åka dit! 

Efter en mycket god natts sömn i en säng med de skönaste kuddarna någonsin och en riktigt god frukostbuffé åkte vi hem och möttes av en Annie som vänt upp och ner på hela vårt rum. När hon kom hem från stan hade hon badat med täcket i poolen - naken - och även letat igenom varenda vrå i rummet efter sin telefon. Sen var visst det skönaste stället att sova på golvet! 

Senare på dagen var vi alla väldigt ledsna.. Tårar, tårar och ännu fler tårar! Evelina, Märta och Josefin packade klart det sista av packningen och begav sig till flygplatsen.. Allt känns sååå tomt utan de tre här nu. Att man kan bli så bra vänner på så kort tid, bara fyra veckor!! Jag saknar till&med det himla störande knarrandet som hördes från taket när de gick på övervåningen precis över mitt och Annies rum..

Ni är så himla fina människor tjejer, längtar tills vi ses igen i Svergie!!

Att somna i solen utan solkräm är inte det bästa.. Då blir man röd! Det har många fått erfara här..

Somnar man kan man med stor sannolikhet bli prankad också..:

Jag lyckades fånga millisekunden precis innan Timo kände av att han fick en liter iskallt vatten över sig! JA, vi har kul här!!

Idag har vi varit på UNAM's huvudcampus och varit med på en till föreläsning.

Det är inte så vanligt med vita människor på campusområdet, det är väl därför studenterna vill ta kort med oss!

Nedan är en bild från föreläsningssalen. Jag kommer aldrig mer klaga på salarna i Linköping... Att sitta på en träbänk och lyssna på föreläsare som pratar utan mikrofon i flera timmar är inget jag skulle vilja fortsätta med!

När vi gick ut från UNAM stod det ca 8 olika taxiförare precis vid grinden och skrek på oss och ville att vi skulle åka med just deras bil.. Vi valde inte någon av de som tjatade utan tog en annan, som skulle släppa av en annan passagerare på vägen också. Det är ju såhär kollektivtrafiken är i detta land..man åker taxi! Under resan hem mötte vi en polisbil som körde väldigt fort och körde över på vår vägbana och den följdes av minst 10 bilar till (både polisbilar och civilpoliser) med blåljus och sirener på. Vi blev jätterädda och trodde för några sekunder att vi skulle frontalkrocka med dem. Men taxiföraren förklarade för oss att de gör så för att mötande bilar ska stanna på trottoaren. Tydligen var den en eskort av någon viktig person här i Namibia så det var därför.. Lite annorlunda mot Sverige!

Gissa vad jag gör nu?! Helt rätt.. Slappar på solbädden vid poolen i 32-gradig värme. Senare i eftermiddag/kväll ska jag plugga dock, gjorde det lite i förra veckan och ska försöka få in det i dagsrurinen nu framöver. Jag har ju visst en C-uppsats som inte får halka efter, en tenta som ska klaras av när jag kommer tillbaka till Sverige och även en rapport som ska skrivas här så.....

Skickar över lite soliga kramar till er där hemma! ☀️

Blod, svett och tårar

Natten till idag spenderade jag och Josefin på ett nattpass på akuten igen. Det är löning här nere så vi hoppades på lite action. Och det blev det! 

Man får verkligen lära sig att vara självständig och ta egna initiativ och beslut. Vi tillbringade några timmar i "dressing room" dit patienterna kommer efter att de blivit påtittade av läkare. Där är huvudjobbet för oss att sy igen patienternas uppskurna kroppar och lägga på förband över såren, men även ge olika injektioner, till exempel smärtlindring eller stelkrampssprutor. Vi hade ingen direkt handledare så det var bara att försöka tyda läkarens runskrift i pappersjournalerna och jobba på.. Vi sydde en tjej i 25årsåldern i pannan som blivit misshandlad med en flaska, de ärren kommer nog inte bli de finaste tyvärr..och jag var tvungen att raka av lite av hennes flätade hår också. Men hon slutade blöda i alla fall!

Den händelsen som jag sent kommer glömma från denna natt är när en man kom in med en knivskada på underarmen. Det var mycket blod, men på något sätt har jag blivit härdad mot det här nere, det är liksom vardagsmat. Men när jag och en sjuksköterska fick bort bandaget såg vi att det var värre än bara en av alla knivhugg - här var nämligen en artär avskuren så blodet bara rann! Jag har aldrig sett så mycket blod pumpas ut ur en människa. Och NU blev det fart! Som jag sagt innan går allt väldigt långsamt här, men nu har personalen visar att de KAN skynda när det verkligen är kritiskt. Det tog inte många minuter innan vi var inne i ett avskilt rum och läkaren kom in. Jag och läkaren jobbade på, jag assisterade - läkaren försökte sy. Och efter många om och men var både artären och armen ihopsydd igen! Jag har nog aldrig i hela mitt liv fått så mycket verbalt skit kastat mot mig under en så kort tid, jag var väl någon typ av papperskorg för läkaren där inne. Jag hade lite för många uppgifter att hålla reda på med tanke på att jag bara har två händer. Det är lite svårt att hålla lampan i rätt vinkel samtidigt som jag ska öppna upp förpackningar och på samma gång hålla patienten nedsövd med intravenösa injektioner stup i kvarten. Men det får man inte säga utan jag som student ska bara ursäkta mig och göra som läkaren säger. Jag fick bita mig i tungan många gånger för att inte säga något som läkaren inte ville höra. MEN tillslut lyckades vi som sagt - så i natt har jag varit med och räddat liv!! Adrenalinpåslaget var maxat och jag var tvungen att ta en paus efter incidenten för att inte börja gråta.. Men nu i efterhand känns det bra!

Under nattens gång har jag även fått sätta nål, hänga dropp och administrerar läkemedel. Mitt i allt började vi känna brandrök och det visade sig att det brann på sjukhuset!! Men "eftersom det var på våningen över behövde inte vi bry oss". Så vi jobbade på där i röken men brandmän som sprang in och ut.. Tur jag hade munskydd - det skyddade väl lite mot röken. 

Så ja, det blev en spännande natt med många händelser. Akuten är ett bra ställe att vara på som student tycker jag, för man blir verkligen testad på sin kunskap och det är även bra att få öva på att jobba under pressade situationer! 

Nedan: en bild tagen utanför akuten när brandbilarna kom. Man ser även en patient liggandes på marken..  En helt vanlig natt på akuten helt enkelt!

Nu är jag precis hemkommen efter att ha spelat paintball i drygt 2 timmar med detta härliga gäng:

Det var riktigt kul, men nu har jag blåmärken hör och var på hela kroppen. De små färgbollarna man skjuter på varandra snärtar väldigt hårt!

Om några timmar ska vi ut och äta och ha en riktgt kul kväll. I morgon åker de tre svenskarna som bor i poolhuset med mig och Annie hem.. Såå tråkigt!! *snyft😢* Så vi ska verkligen njuta av sista kvällen ihop nu. Vi kommer sakna er här Josefin, Evelina och Märta!

Så ja.. Blod, svett och tårar kan summera detta dygn!

Helg igen!

TORSDAG IGEN! Najs.. det betyder att vi har tre lediga dagar framför oss! Visserligen jobbar vi bara till 13:00 på dagarna, men ändå. Under de helt lediga dagarna slipper vi gå upp vid 05:30 och vi kan även ta tillvara på de bästa soltimmarna! Torsdag innebär även karaokekväll på Dyland's, vi svenskar har fått med alla andra studenter på denna "tradition" så vi är ett stort gäng som drar till karaokebaren varje torsdagskväll.

Jag har känt mig lite krasslig senaste dagarna, men nu är jag back on track. Eftersom vi lever så tätt inpå varandra här är det svårt att undvika att bli smittad, alla har nog haft sig en släng av förkylningen. Som tur var stannade magsjukan hos endast en person! Pheuw...

Det går som sagt åt mycket vatten..här är några dagars förbrukning av 5liters-vattendunkar.

Jag har i veckan varit på operation och på ACU(=acute care unit) som är Namibias motsvarighet till en intensivvårdsavdelning. Där fick jag själv ansvaret för en egen patient, som knappt kunde prata då han hade varit med om en bilolycka och skadat både ryggmärg och huvud. Det var en utmaning för mig - men han log åt mig och såg nöjd ut så jag skötte nog bemötandet bra i alla fall. Jag ser fram emot fler pass på ACU då dagarna går fort där eftersom man hela tiden har något att göra och faktiskt kan lära sig lite till skillnad från vårdavdelningarna. Jag har tröttnat på att bädda sängar och vika plastpåsar.

35 grader i skuggan har det varit idag ☀️  rätt gött att ha en fläkt i rummet kan jag säga!

En lyckad gåva

Jag vill börja med att säga TACK till alla er som delat med er av för att göra detta möjligt. Tack vare er har nu alla barnen som kommer till soppköket skor på fötterna och kläder som passar och inte är söndertrasade. Det hade inte varit möjligt utan er hjälp.

Igår åkte alltså vi 5 svenskar - jag, Annie, Evelina, Josefin och Märta till ett köpcenter och skulle handla upp alla pengar vi fått in. Det blev en väldigt stor summa totalt, bara ni som skickat pengar till mig har tillsammans bidragit med ca 2700 svenska kronor! Det var en härlig känsla att gå in i en klädbutik och plocka på sig allt man tyckte var fint, i alla olika storlekar och massa olika färger. Vi fick många blickar av både personal och andra som var där och handlade och vi var inte så omtyckta i kassakön, men vad gör man inte! När vi köpt på oss massa kläder och skor från flera olika butiker - som för oss var prio 1 - gick vi vidare till leksaksbutiker och sportaffärer. Där plockade vi på oss bland annat fotbollar, rockringar, hopprep och såpbubblor. När vi insåg att vi fortfarande hade mycket pengar kvar fick vi för oss att även köpa en rutschkana!

När vi idag kom till Home of good hope hade vi turen att inte så många barn kommit än, så vi hann sätta ihop rutschkanan så att den var redo att användas när alla barn stormade in. Det var lite småknepigt att få ihop den men vi slog våra kloka huvuden ihop och lyckades till slut.

Och den blev MYCKET omtyckt. Många var lite tveksamma till den i början och vågade inte eller förstod inte riktigt vad det var men fler och fler åkte och det dröjde inte många minuter innan det var en låång kö bakom stegen med alla barn som ville åka. Och vissa ville smita före, men då sa självklart den där tråkiga Linnea ifrån - här är det kösystem som gäller så alla får chansen att åka!

Efter mycket lek och skoj var det dags för mat, och jag tror det var väldigt uppskattat att vi köpt tvål och handdukar till dem så att alla barn slapp torka sig på en smutsig filt efter att ha tvättat händerna i vattnet.

Sedan var det dags för ännu fler överraskningar:

Här radar vi upp skorna och lägger i ordning kläderna i storleksordning - sen var det bara att dela ut. Alla blev såå glada för sina nya ägodelar, många av barnen gav oss massa härliga kramar som tack!

Vi lekte även med såpbubblor lite senare, de var också mycket omtyckta! Både att blåsa men även att springa runt och försöka fånga bubblor.

Det var så otroligt kul att kunna ge denna gåva till Home of good hope, och att se lyckan i alla barns ögon var så himla fint. Detta kanske inte ändrar hela livet för barnen, och inte heller kommer det göra någon stor förändring för Namibia som land. Men vetskapen om att när vi gick där ifrån hade alla barn skor på fötterna så att de slipper få uppskurna fotsulor när de springer omkring bland glassplitter,  kapsyler och vassa stenar och att de har lite fler leksaker att leka med gör mig väldigt glad. Vi fick även mycket pengar över när vi hade handlat (vi kunde inte bära mer) så Monica som driver Home of good hope fick de sista tusenlapparna till att köpa till exempel julklappar till barnen men även till att kunna fortsätta driva soppköket.

Det känns bra att kunna hjälpa till såhär och ge Monica och hennes medhjälpare uppmuntran till att fortsätta med vad de gör. Det är tufft många gånger för dem, men en av kvinnorna sa idag att det är så kul att se när barnen växer upp och lär sig saker i skolan och att det inte hade varit möjligt utan allt stöd de får. Så det gör faktiskt skillnad. Monica sa att hon såg sådan skillnad på barnen nu idag, att de "är fyllda av glädje". Det har vi tyckt sedan första gången vi var där, men hon kunde se skillnad.

Monica (med glasögon) och hennes gäng tackar för allt!

Tänk vad så lite kan glädja så många så mycket!


Ett litet tillägg till vad vi gjort idag är att vi här om dagen fick reda på att ett företag har köpt upp en del av kåkstaden och fått tillstånd att påbörja ett byggnadsprojekt. Vad vi förstår så ska de bygga upp ordentliga hus och dra in både vatten och elektricitet. Jag började nästan gråta när jag hörde det. Då kan de få ordentliga skollokaler och bättre hem. Visst är det underbart när vi tillsammans hjälps åt för en bättre värld!

 

Tredje veckan avklarad

Nu har vi varit här i tre veckor men det känns som att vi har varit här hur länge som helst. Känslan är svår att beskriva i ord men jag tror det är på grund av alla ny intryck man får hela tiden från alla håll och kanter som gör att det känns som att tre veckor är länge men att det ändå har gått väldigt fort. Jag har vant mig mer och mer vid kulturen; hur det går till när man t ex ska handla i en butik eller åka taxi, hur man bör vara mot människorna man möter på olika ställen och så vidare och så vidare. 

Det är nu fullt i alla rum i båda husen som Walters äger här i Windhoek west, så vi är många studenter, jag har räknat till att vi är runt 25-30 stycken! Vi har haft några trevliga kvällar ihop med grill och karaoke. Jag och Annie är ju nu bland de som varit här längst och jag tror det bidrar till att det känns som att vi varit här längre än tre veckor - vi är ju de "som kan allt redan".

 

Det där med att ta bild på natthimlen är ju inte det lättaste alltså.. inte ens Evelina med sin systemkamera lyckades fånga månen. Men på bilden ovan syns en vit prick mitt i bilden som ska föreställa en nymåne. Varför jag vill visa det är för att månen här inte ser ut som den bananformade (eller kommatecken-formade) månen hemma i Sverige. Nymånen här i Namibia är istället i form av en glad mun!!

Här nedan är en bild på "School of medicin" som sedan 5 år tillbaka är en del av Univeristy of Namibia där de medicinska utbildningarna håller hus. Läs mer: http://www.unam.edu.na/school-of-medicine/

Det var hit vi åkte i tisdags för att lyssna på en föreläsning som en svensk lärare höll i. Vi besökte även det stora universitetet en snabbis och fick se hur det såg ut. En dag som gav oss en liten inblick i hur det kan vara att plugga här i Namibia. Vi var även inne i biblioteket på School of medicin och tittade runt lite. Det var väldigt litet om man jämför med vad jag är van vid på Linköpings universitet men det var fint och fräscht.

De kommande dagarna spenderades på operation i denna fina klädsel. På bilden tar vi en välbehövlig liten rast i omklädningsrummet. 

Under veckan har jag varit med på så många operationer att jag har tappat räkningen, men den mest spännande var nog hysterectomin - en operation där man genom ett snitt i magen opererar bort hela livmodern. Förutom att ha hjälpt till att förbereda inför operation har jag även tillbringat lite tid i uppvakningsrummet - rummet som kan jämföras med Sveriges "post-op". Där läggs patienterna in direkt efter operation tills de vaknat till och jag som sjuksköterska har ansvar för att bland annat kontrollera de vitala parametrarna som t ex blodtryck och puls men även rapportera vidare informationen om operationen till sköterskan från avdelningen som hämtar patienten efter ca 10-15 minuter. Lite kortare postop-övervakning än i Sverige. Här fick jag verkligen lära mig att vara självständig och ta för mig - kändes lite speciellt i början att jobba på egen hand men det gick snabbt att komma in i det och det fanns alltid annan personal att fråga om man blev osäker.

I veckan har vi även varit inne i centrum i Windhoek och tittat runt lite. Tidigare har vi bara åkt till de olika köpcentren som ligger lite avskilt så det var kul att komma in till stadskärnan.

 

 Vi gick runt på gatorna och så var vi även inne på ett museum som byggdes för ett år sedan där man kunde följa Namibias kamp för självständighet. De har nu varit självständiga i 25 år! Nedan är en staty på den förste presidenten som står framför museet.  

En kväll var vi ute och åt i centrum med de svenska lärarna som kommit hit (två från Evelina, Märta och Josefins univeristet och en från Linköpings universitet) och då smakade jag på musslor - kanske inte är något jag kommer beställa själv någon gång, men det är alltid kul att testa nya saker! Jag beställde en oryx-filé till huvudrätt - mycket gott! Bilden nedan är lite mörk men det är en bild på meteoriter som pryder ett litet torg i centrum.

Går vi inte ut och äter så fixar vi mat själva, och det blir mycket grillat! Här är grillmästarna i full gång med att fixa käk en eftermiddag.

Jag kan inte sluta ta kort på kvällshimlen. Den är lika fin varje kväll!

Nu är det dags att sova och ladda om batterierna för en ny vecka på operation, vi ska även tillbaka till Home of good hope i veckan för att dela ut alla kläder och leksaker vi köpt till barnen! Det ska bli såå kul att få ge bort alla presenter.

Operationsklädd!

Första dagen på operation är nu avklarad och jag har redan varit med på fem operationer. Äckligt tycker många - häftigt tycker jag!
Dagen inleddes med att se på när en treårings lårben hade gått av och skulle repareras med två skruvar. Det låter lite speciellt när man borrar i skelett och det luktar inte jättegott när de bränner i såret för att stoppa blödningen men jag är ändå fascinerad över hur skickliga ortopederna är! Den andra operationen var snarlik men på en några år äldre kille. Jag har även sett ett helt långfinger amputeras bort. Ljudet av en tång som klipper av benet i fingret kommer jag sent glömma.. och bilden av när sjuksköterksan håller upp långfingret när det väl är av kommer inte suddas ut i första taget. Var även med när ett navelbråck opererades och det sista jag var med om innan det var dags att gå hem var en höftoperation. Den gamla kvinnan fick en ny höftkula, stackars henne som bara var spinalbedövad och kunde höra allt skrapande, sågande, hamrande och bankande innan protesen var på plats. Själv stod jag så nära jag kunde och tittade på - full of excitment!

Det sjukaste med dagen är nog att när jag stod i en operationssal räckte det med att titta åt ena hållet så var dörren öppen till nästa sal där en annan patient låg och opererades. Och tittade man åt ett annat håll var dörren öppen ut till korridoren - där patienter som väntade på operation låg. I Sverige är det väldigt viktigt att hålla dörrar stängda och ha minimal trafik in&ut ur op-rummet men det var inte det viktiga här. Det fanns inte heller tillräckligt med operationskläder för alla så vi hade våra vanliga arbetskläder på oss under de första operationerna, men sen blev vi grönklädda i storlek XXL och gick runt som tält där på avdelningen.

Praktiken går bättre och bättre, nu måste jag bara komma igång med plugget också! Det finns så mycket andra saker som är så mycket roligare att göra när jag inte är på sjukhuset, men snart smyger nog disciplinen sig på..förhoppningsvis.

I morgon tar vi ett break från sjukhuset och ska åka till universitetet, men på onsdag fortsätter praktiken på operation!

Nattpass på akuten

Denna vecka har gått väldigt fort, det har hänt mycket både på och utanför sjukhuset. Det märks att sommaren är på väg också, nu ligger temperaturen kring 33 grader på dagarna och går ner mot 20 på nätterna. Det blir mycket solande och badande när vi är lediga, det är otroligt skönt att doppa sig i den kalla poolen efter någon timme i solen! Det har kommit ännu fler studenter hit under veckan, så nu för tillfället är vi 18 stycken som bor i de två guesthousen. En härlig blandning av både svenskar, danskar, finnar och norrmän!

Veckans praktikplats för mig, Annie och Evelina har varit en ortopedavdelning för män. I början av veckan fick vi mest bädda sängar och hjälpa till med omläggningar - det kan vi vid detta laget då det känns som att det är det enda de gör på vårdavdelningarna här och alla sår läggs om på ungefär samma sätt. Men när vi stod på oss lite mer och förklarade att vi vill gå med en legitimerad sjuksköterska och se hennes arbetsuppgifter (istället för att gå med studenter eller deras variant av undersköterskor) blev det äntligen lite roligare. Vi har nu fått vara med vid t ex läkemedelshantering, både dela ut tabletter men även hjälpt till att blanda antibiotika och förbereda injektioner med mer med mer. Det är dock väldigt svårt att se vilket läkemedel patienten är ordinerad då alla journaler skrivs för hand och handstilen hos läkarna är inte det lättaste att läsa. Vi har även förberett patienter inför operation och hämtat från post-op och tagit rapport därifrån. Det fungerar inte riktigt lika dant som i Sverige, men jag kan ändå se många likheter. Det är viktigt att köra patienterna med huvudändan framåt här (vilket vi inte göra i Sverige då det är lättare för patienten att må illa då) för kör man med fötterna först betyder det att patienten är död - kan vara bra

Timo, en av de finska killarna, fyllde år i onsdags så då firade vi honom med grillad mat och tårta. Det blev en väldigt lyckad kväll, men att gå upp och jobba morgonen därpå var inte så lockande. Torsdagspasset på ortopeden kändes därför väääldigt långt och sen avslutades dagen på karaokebaren, det blir nog en veckotradition att gå dit! Det var väldigt skönt att lägga sig och sova efter den dagen. Vad som var ännu skönare var att få sova ut på fredagsmorgonen. Vi svenskar hade bestämt oss för att jobba ett nattpass mellan fredag och lördag - så halva fredagen spenderade vi sovandes i sängen och andra halvan spenderades halvsovandes i solen då även vår första pizzabeställning gjordes - pizzan levererades inte i bil, utan på MOPED! Detta var vår första sovmorgon på länge - mycket välbehövligt!

Klockan 22:00 på fredagskvällen började vi vårt nattpass på akuten. När vi åkte hem strax innan 06 kände vi alla att det verkligen räckte. Så mycket vi har fått se och så mycket vi har fått göra hade jag aldrig förväntat mig. Det kom in patient efter patient med knivhugg, skottskador, svåra bilolyckor eller andra hemska saker. Många hade även varit i slagsmål och blivit slagna med glasflaskor. De mest utsatta områdena var huvud, ansikte och armar. Så mycket blod jag fick se denna natt är nog mer blod än var jag sett totalt under hela mitt liv. Finner inga ord... När jag pratade med en sjuksköterska så sa jag att jag tyckte det var hemskt att det är så mycket våld och att så många blir så svårt skadade, han svarade bara att detta var en lugn kväll och att jag skulle komma tillbaka en lördagkväll efter löning - då skulle jag få se!
Även om det inte var kul för alla människor som kom till akuten så var det en väldigt spännande natt för mig. Förutom att ta emot patienter och ta anamnes + kontroller som blodtryck, saturation och puls har jag även fått vara med vid nålsättning, EKG, blanda och koppla dropp, tagit urinprover, lagt om såren med mer med mer, men häftigast av allt var att jag fick lära mig suturera. Mina 6 första stygn suturerade jag på överarmen på en kille som blivit knivhuggen lite här och var på kroppen. Smärtlindring? Nejdå.. bara lite lokalbedövning i sårkanterna. Vissa patienter fick dock smärtlindring i form av intramuskulär injektion, så det har jag också fått öva en hel del på! 8 timmar på akuten denna fredagskväll gick väldigt fort men det räckte gott och väl, vill ändå tillbaka dit minst en gång till!

Efter några timmars sömn spenderades hela lördagen vid poolen, nu börjar som sagt sommaren komma vilket resulterar i att vi alla börjar få fin solbränna, men det går åt mycket solkräm. Efter ännu en slapp dag åkte vi till den omtalade restaurangen Joe's beerhouse. En mycket trevlig restaurang med otroligt god mat. Jag smakade på sniglar första gången - och jag är positivt överraskad över hur gott det är!

Sniglar i vitlöksmarinad och en bit bröd - vilken delikatess!

Till huvudrätt valde jag "Bushmans Sosatie", en maträtt som består av ett grillspett med kött från olika afrikanska djur. Så nu har jag smakat på krokodil, zebra, springbok, kudu och oryx. Krokodil var ingen höjdare, smakade ungefär som kyckling med fisksmak. Zebran hade väldigt god smak, men min favorit var ändå kudu eller oryx som hade ganska lik smak. Denna kväll slutade med ett besök på en bar, the Vibe, och natten hade många upplevelser att bjuda på!

Nu vilar jag upp mig för att vara förberedd på två veckors praktik på operation. Det ska bli väldigt spännande! :)


Vi har även under helgen samlat in pengar från våra vänner/familjer hemma i Sverige. Dessa pengar kommer vi under veckan använda för att åka och köpa nödvändiga saker som skor, kläder, leksaker mm till de fattiga barnen i kåkstaden som jag skrivit om tidigare. Varje krona betyder såå mycket, ett par skor kan vi få för ca 10 kronor. Jag vill säga TUSEN TACK till alla er som bidragit!! Än så länge är det inte försent att vara med att hjälpa ca 500 barn att få t ex skor på fötterna. Har du swish kan du bara skicka till 073-8266343 så ser vi till att använda även din gåva till barnen.

Roadtrip i Namibia - vilken crazy helg

 

Det är detta gäng jag har spenderat helgen med. Det är vi 11 studenter från Sverige, Finland och Danmark som bor hos Walters i Windhoek. Efter en riktigt härlig utekväll på en karaokebar i torsdags var det ingen idé att gå och lägga sig för klockan 04:00 på fredagsmorgonen hämtade vår chaufför för helgen - Wayne - upp oss för att ta oss på (det som vi trodde skulle bli) vår häftigaste resa någonsin! Vi kunde aldrig föreställa oss att det skulle bli som det blev.

Så.. väldigt trötta efter en hel natts partajande och ingen sömn alls hoppade vi alla in i minibussen och resan började. Så fort vi kom ut från staden började grusvägen som skulle ta oss till vårt första stopp som vi trodde var en solig stad där vi skulle slappa på ett spa och hitta på massa saker. Men efter 8 timmars skumpig resa på en oäääändligt lång grusväg stannade bilen mitt i öknen, i Sossusvlei.

 

Inte riktigt vad vi hade förväntat oss, men när vi hade fått upp tälten som vi skulle sova i där mitt i öknen så åkte vi iväg mot sanddynorna där vi skulle få se solnedgången. 

Detta var det bästa jag någonsin varit med om - så otroligt vackert.

 

Ett glädjeskutt högst upp på världens högsta sanddyna - Dune 45

Jag tog sååå många kort, men tyvärr är internet inte tillräckligt bra här så kan inte lägga upp så många som jag vill. Efter en mycket lång bilresa, ingen sömn, men en väldigt fin kväll och en ca 30 minuters promenad upp för Dune 45 - världens största sanddyna - var det skönt att äntligen få sova. Det var kallt, mycket kallt. Trodde att vi skulle vara i varma Afrika under dessa tre månader, men ack så fel jag hade. Men nu är snart sommaren här och då ska visst även kvällar/nätter/mornar bli varma! På lördagsmorgonen efter frukost bar det av i bilen igen och ännu en lång 8-timmars bilresa på en skumpig grusväg väntade.

När vi äntligen kommit fram till Swakopmund, staden vi väntat på, upptäckte vi att huset vi skulle bo på redan var upptaget så vi hamnade istället i några små Bungalows. Inte heller vad vi förväntat oss, men vi hade i alla fall tak över huvudet och sängar att sova i så vi fick nöja oss. Efter en kul lördagskväll med grillat kött, gott att dricka och trevligt sällskap sov jag väldigt gott.

Söndagen bjöd på ett riktigt häftigt äventyr i öknen, vi körde fyrhjuling bland alla sanddynor. Vi hade riktigt kul och efter nästan 2,5 timmars körande hade i alla fall jag fått en riktig adrenalinkick och ännu fler härliga bilder.

Efter lite kreativt pyramidbygge i sanden träffade även trevliga pappegojor!  

Vi åt även på en god restaurang vid havet med mycket fin mat

och senare på eftermiddagen fick vi tillgång till huset vi skulle sovit i från början. Så vi packade in våra saker där och hade ännu en trevlig kväll tillsammans.

Måndagen började riktigt najs, då alla vi tjejer gick iväg till ett spa och lyxade runt (väldigt billigt) på förmiddagen. 

Efter både massage, pedikyr, bastu och bubbelbad avslutade vi vistelsen med en god lunch med denna fina utsikt: 

 

Synd bara att det tog ca 1 timme för maten att komma ut och att jag och Annie inte fick våra tallrikar förrän de andra redan hunnit äta upp sin mat.. men vad kan man förvänta sig när man betalar 75NSD (ca45kr). Det var i alla fall mycket mat och smakade väldigt gott!

Helgen har varit väldigt speciell, jag har inte tagit upp allt som hände men det har varit både skratt och tårar från många håll; konstiga skämt från vår chaufför som vi inte riktigt förstod oss på som ledde till missförstånd, otroligt många fler timmar på en otroligt mer skumpig väg än vad vi förväntat oss, konstiga matvanor (eller..inga vanor alls då vi knappt ätit något) och kalla nätter. Men ändå så tycker jag att det har varit en bra helg som jag aldrig kommer ångra. Jag har fått uppleva så mycket av Namibias natur som är helt amazing, det finns inte mycket som kan slå det alltså! Inlägget får avslutas med en bild på en glad Mikko so togs under en av pauserna på denna lååånga roadtrip!

Praktiken har börjat!

Efter två dagar på sjukhuset, Katutura State hospital, som ligger ca 10 minuters bilväg bort har jag fått så mycket nya intryck och sett så otroliga saker att jag inte förstår hur jag ska klara av att jobba där i tre månader. Om du som svensk skulle se hur det är på detta sjukhus skulle du aldrig klaga på den svenska sjukvården igen. Det är först nu jag förstår vad som menas med att de jämfört med Sverige har "annorlunda vård".

Utsikten från sjukhuset

Igår var alltså vår första dag. När vi kom till sjukhuset möttes vi av så otroligt många människor i första rummet vid entrén. De stod där och köade för att komma fram till luckorna där de antagligen skulle betala och bli hänvisade till rätt avdelning och rätt ställe i den 8 våningar höga byggnaden. Vi har fått det förklarat för oss att detta sjukhus byggdes upp för endast svarta människor - och därmed inte har så bra standard.


Inte nog med att det var packat med folk - det var även en riktigt frän lukt vi möttes av. Det luktar liksom inte handsprit och rengöringsmedel som det gör i Sverige, utan det är en gammal unken lukt som sprider sig genom hela byggnaden. Och ni som känner mig vet hur känslig jag är för lukter... Inget bra första intryck alltså. Att det dessutom var någon liten apparat på väggen som gjorde ett riktigt störande tjut ifrån sig gjorde inte saken bättre. Men men, där satt vi och väntade. Vi hade fått förklarat för oss att en kvinna skulle möta upp oss vid 08:30 vid entrén. Så vi var där i god tid för att hitta rätt och så vidare. Tiden gick och ingen kom, men det är ju trots allt "african time" här så det var ju bara att snällt vänta. Men när klockan närmade sig 09:30 så tänkte vi att nu är det nog något som inte är som det ska, så vi frågade runt lite och hittade till sist kvinnan på sitt kontor där hon håller på med helt andra saker än att möta upp oss nya studenter. Well well.. hon hälsar och varmt välkomna och är hur trevlig och gullig som helst.

Här väntar vi på hissen - spända på att se vad dagen har att erbjuda

 När vi pratat med henne en stund fick vi gå till våra avdelningar. Jag och Annie har nu börjat på en "surgery ward". En avdelning där patienter som ska/är opererade ligger. Där ligger allt från brännskadade patienter eller patienter som genomgått en amputation till de som har knivskador eller genomgått bröstoperationer mm mm. Avdelningen har 10 patientrum varav 5 stycken är flerbäddssalar och de andra 5 är isoleringsrum. I salarna med flera bäddar i ligger det 10 patienter per rum, i isoleringsrummen - som är till för de som är extra infektionskänsliga eller liknande - är det "endast" två bäddar. Det finns alltså plats för 60 patienter på denna avdelning där det på dagpassen (07:00-19:00!!) jobbar fyra sjuksköterskor. På nattpassen är de endast två. Personalen förklarade att det inte är ovanligt med överbeläggningar, och då ligger det även patienter i korridorerna.

Patient-badrum

 Som sjuksköterska i Namibia har man hand om allt arbete kring patienten då det inte finns några undersköterskor att dela arbetsuppgifterna med. Alltså både sköta omvårdnaden (som att bädda sängar, vara stöd i matsituation, hjälpa till att klä på), skriva i pappersjournaler, dela läkemedel, köra patienter till/från operation men även fixa omläggningar av sår och in/utskrivningar med mer. Jag vet inte hur de klarar av allt detta på så lite personal, men på något vänster löser de det! Mycket imponerande. Jag och Annie har mest gått runt och observerat hur de gör, hjälpt till lite här och var och frågat oss fram för att få en inblick i själva arbetet. Det är intressant att vara med på en vårdavdelning här och det öppnar upp för så många tankar och reflektioner kring hur vi arbetar i Sverige - och varför.

"Tapetserar" lite innan vi går på personaltoan.

Under dessa två dagar har jag fått se saker som jag kanske aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Patienterna är verkligen sjuka när de kommer till sjukhuset, och tyvärr finns inte resurserna för att de ska få den vård som de, enligt svensk hälso- och sjukvård, skulle behöva. Innan jag åkte hit funderade jag på vilket sätt detta utbyte skulle utveckla mig i min roll som sjuksköterska, jag förstod ATT jag skulle utvecklas, men inte hur. Redan nu förstår jag hur mycket jag kommer få med mig hem. Vissa saker tycker jag är väldigt jobbigt att se, men jag försöker se det som att det stärker mig som både privatperson och i min kommande yrkesroll.

Här tar vi en välförtjänt paus i solen!

I kväll är vi ett gäng som ska ner till stan och sjunga karaoke för att sedan klockan 04:00 i morgon bitti bege oss på en fyra dagars resa till både västkusten och öknen. Jag kommer ha SÅ mycket att berätta om på måndag kväll!

Home of good hope

Vilken dag. Jag vet inte var jag ska börja eller vad jag ska skriva. Det jag har upplevt idag är något som jag aldrig kunnat föreställa mig. Vi var och besökte en kåkstad precis i utkanten av Windhoek. En liten "by" där människor bor i plåthus. Eller... jag vill nog mer kalla det plåtlådor. Inget kranvatten, inget varmvatten, ingen elektricitet, ingenting i stort sett. Barnen har knappt kläder att ha på kroppen. Många gick utan skor - på den grusiga/sandiga marken med skräp/glassplitter här och var. Men vilken kärlek, glädje och energi de har - trots sin (i mina ögon) misär. Jag skäms nästan över att vara svensk. Jag skämdes när jag gick där - nyduschad - i mina rena, fina kläder och bar både smycken och mobiltelefon. Men vad jag skämdes mest för är att jag klagar på så otroligt många små skitsaker i mitt näst intill perfekta liv - saker som människorna i denna byn inte ens kan drömma om att komma i närheten av. För mig var det hemskt att se hur de hade det, men på något sätt fanns det ändå så mycket glädje och kärlek där som sagt. Barnen vet väl inget annat, de vet inte hur det är att bo i ett uppvärmt hus med säng, spis, dusch och lampor i taket. Trots att de lever som de gör har de roligt på dagarna, har för det mest ett leende på läpparna och verkar älska livet och ta vara på allt som händer. Det var fint att se och det gav mig en riktig tankeställare.

Det vi gjorde där var inte bara att gå runt och titta utan vi hjälpte till på "Home of good hope", ett ställe dit alla barn var välkomna för att få sig ett mål mat med ett glas juice och en skiva frukt (troligtivs det enda de får att äta på hela dagen). Vi hjälpte till att förbereda måltiden, bära dit vatten, servera mat, dricka och frukt och även diska/torka disken. Varje dag kommer ca 600 barn hit för att få i sig lite mat och även vara med på lite olika aktiviteter. Idag fick alla barnen varsin ballong efter måltiden. Jag har nog aldrig sett så många barn så otroligt glada för så lite!
Här kan du läsa mer om Home of good hope: www.homeofgoodhope.ca

Här hämtar vi vatten

Sen fick vi självklart leka med barnen - som ÄLSKADE att vara med på kort. Vi insåg efter ett tag att de säkert inte har någon spegel att titta sig i, så det måste vara väldigt spännande att se sig själv på skärmen.
Till soppköket kom barn i alla åldrar, först serverades de yngre och när skolbarnen varit i skolan var det deras tur. Det var fint att se hur storasyskonen tog så bra hand om deras småsyskon. Nedan sitter en tjej och matar sin lillebror som är cirka ett år gammal.

 

Ååh vad gott med mat tycker lilla Sion, en tjej som kom fram till mig hela tiden och ville kramas.

En av de saker som slog mig hårdast var alla dessa barn som bara sprang fram till oss när vi kom dit och ville bli burna, kramade och få all vår uppmärksamhet. Ett svenskt barn i 4-årsåldern är ju oftast lite blyg och vill inte att man kommer för nära direkt. Här har barnen troligtvis inte fått den kärleken hemifrån och ser sin chans när vi kommer dit. Mitt hjärta smälte många gånger för barnen där. Vilka underbara ungar med deras vackra stora bruna ögon! Nedan håller jag i lille Nikki - pojken som jag vill ta med mig hem. Han somnade nästan i min famn och ville absolut inte släppas ner på marken.

På bilden ovan syns det att min tröja har blivit lite smutisg på vänstra ärmen. Och det var inte bara där som smutsen hamnade. Vi var allt annat än rena när vi kom hem från vårt 4 timmar långa besök i byn. Det var skönt att kunna duscha av sig när vi kom hem. Det var också då jag insåg att de barnen vi just serverat mat till inte kan gå hem och ta en varm dusch. De lever i den skiten. De lever på de dammiga "gatorna" utan handfat - de kan inte skölja bort stanken i håret med schampo innan de lägger sig. De blir bara smutsigare och smutsigare för varje dag. Inte konstigt att deras småsår inte läker.

Jag kan inte sluta tänka på hur vissa människor har det. Det har varit känslosamt men samtidigt väldigt intressant att få uppleva detta. Jag har varit nära på att börja gråta när jag tänker på hur mycket vi har av överflöd i Sverige som bara kastas bort. Jag önskar att fler av oss som lever i lyx får uppleva detta med egna ögon - inte bara på bild och text genom en blogg, utan i verkligheten. För det är först då man faktiskt inser vad det handlar om. När jag kommer hem till Sverige ska jag försöka fixa en liten insamling där alla som har något att skänka (skor, kläder, leksaer, bestick - you name it) få vara med och bidra. Sedan ska det skicka ner det till just detta ställe som jag idag besökt. Ingen kan göra allt - men alla kan göra något.

Det finns så mycket som jag skulle vilja dela med mig av. Men detta får räcka för tillfället. Jag kommer publicera lite fler bilder som jag tog, jag pratade med Monica som driver stället och det var okej att lägga upp bilderna här på min blogg. Internet krånglar lite just nu dock så fler bilder kommer upp senare. Det var allt för idag - nu ska jag sova så att jag är pigg i morgon då det är vår första dag på sjukhuset!! Avslutar med en bild på "huset" som vi var och serverade mat i. Det är till vänster i bilden. Under trädet i skuggan satt vi och diskade.