Praktiken har börjat!

Efter två dagar på sjukhuset, Katutura State hospital, som ligger ca 10 minuters bilväg bort har jag fått så mycket nya intryck och sett så otroliga saker att jag inte förstår hur jag ska klara av att jobba där i tre månader. Om du som svensk skulle se hur det är på detta sjukhus skulle du aldrig klaga på den svenska sjukvården igen. Det är först nu jag förstår vad som menas med att de jämfört med Sverige har "annorlunda vård".

Utsikten från sjukhuset

Igår var alltså vår första dag. När vi kom till sjukhuset möttes vi av så otroligt många människor i första rummet vid entrén. De stod där och köade för att komma fram till luckorna där de antagligen skulle betala och bli hänvisade till rätt avdelning och rätt ställe i den 8 våningar höga byggnaden. Vi har fått det förklarat för oss att detta sjukhus byggdes upp för endast svarta människor - och därmed inte har så bra standard.


Inte nog med att det var packat med folk - det var även en riktigt frän lukt vi möttes av. Det luktar liksom inte handsprit och rengöringsmedel som det gör i Sverige, utan det är en gammal unken lukt som sprider sig genom hela byggnaden. Och ni som känner mig vet hur känslig jag är för lukter... Inget bra första intryck alltså. Att det dessutom var någon liten apparat på väggen som gjorde ett riktigt störande tjut ifrån sig gjorde inte saken bättre. Men men, där satt vi och väntade. Vi hade fått förklarat för oss att en kvinna skulle möta upp oss vid 08:30 vid entrén. Så vi var där i god tid för att hitta rätt och så vidare. Tiden gick och ingen kom, men det är ju trots allt "african time" här så det var ju bara att snällt vänta. Men när klockan närmade sig 09:30 så tänkte vi att nu är det nog något som inte är som det ska, så vi frågade runt lite och hittade till sist kvinnan på sitt kontor där hon håller på med helt andra saker än att möta upp oss nya studenter. Well well.. hon hälsar och varmt välkomna och är hur trevlig och gullig som helst.

Här väntar vi på hissen - spända på att se vad dagen har att erbjuda

 När vi pratat med henne en stund fick vi gå till våra avdelningar. Jag och Annie har nu börjat på en "surgery ward". En avdelning där patienter som ska/är opererade ligger. Där ligger allt från brännskadade patienter eller patienter som genomgått en amputation till de som har knivskador eller genomgått bröstoperationer mm mm. Avdelningen har 10 patientrum varav 5 stycken är flerbäddssalar och de andra 5 är isoleringsrum. I salarna med flera bäddar i ligger det 10 patienter per rum, i isoleringsrummen - som är till för de som är extra infektionskänsliga eller liknande - är det "endast" två bäddar. Det finns alltså plats för 60 patienter på denna avdelning där det på dagpassen (07:00-19:00!!) jobbar fyra sjuksköterskor. På nattpassen är de endast två. Personalen förklarade att det inte är ovanligt med överbeläggningar, och då ligger det även patienter i korridorerna.

Patient-badrum

 Som sjuksköterska i Namibia har man hand om allt arbete kring patienten då det inte finns några undersköterskor att dela arbetsuppgifterna med. Alltså både sköta omvårdnaden (som att bädda sängar, vara stöd i matsituation, hjälpa till att klä på), skriva i pappersjournaler, dela läkemedel, köra patienter till/från operation men även fixa omläggningar av sår och in/utskrivningar med mer. Jag vet inte hur de klarar av allt detta på så lite personal, men på något vänster löser de det! Mycket imponerande. Jag och Annie har mest gått runt och observerat hur de gör, hjälpt till lite här och var och frågat oss fram för att få en inblick i själva arbetet. Det är intressant att vara med på en vårdavdelning här och det öppnar upp för så många tankar och reflektioner kring hur vi arbetar i Sverige - och varför.

"Tapetserar" lite innan vi går på personaltoan.

Under dessa två dagar har jag fått se saker som jag kanske aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Patienterna är verkligen sjuka när de kommer till sjukhuset, och tyvärr finns inte resurserna för att de ska få den vård som de, enligt svensk hälso- och sjukvård, skulle behöva. Innan jag åkte hit funderade jag på vilket sätt detta utbyte skulle utveckla mig i min roll som sjuksköterska, jag förstod ATT jag skulle utvecklas, men inte hur. Redan nu förstår jag hur mycket jag kommer få med mig hem. Vissa saker tycker jag är väldigt jobbigt att se, men jag försöker se det som att det stärker mig som både privatperson och i min kommande yrkesroll.

Här tar vi en välförtjänt paus i solen!

I kväll är vi ett gäng som ska ner till stan och sjunga karaoke för att sedan klockan 04:00 i morgon bitti bege oss på en fyra dagars resa till både västkusten och öknen. Jag kommer ha SÅ mycket att berätta om på måndag kväll!