Home of good hope

Vilken dag. Jag vet inte var jag ska börja eller vad jag ska skriva. Det jag har upplevt idag är något som jag aldrig kunnat föreställa mig. Vi var och besökte en kåkstad precis i utkanten av Windhoek. En liten "by" där människor bor i plåthus. Eller... jag vill nog mer kalla det plåtlådor. Inget kranvatten, inget varmvatten, ingen elektricitet, ingenting i stort sett. Barnen har knappt kläder att ha på kroppen. Många gick utan skor - på den grusiga/sandiga marken med skräp/glassplitter här och var. Men vilken kärlek, glädje och energi de har - trots sin (i mina ögon) misär. Jag skäms nästan över att vara svensk. Jag skämdes när jag gick där - nyduschad - i mina rena, fina kläder och bar både smycken och mobiltelefon. Men vad jag skämdes mest för är att jag klagar på så otroligt många små skitsaker i mitt näst intill perfekta liv - saker som människorna i denna byn inte ens kan drömma om att komma i närheten av. För mig var det hemskt att se hur de hade det, men på något sätt fanns det ändå så mycket glädje och kärlek där som sagt. Barnen vet väl inget annat, de vet inte hur det är att bo i ett uppvärmt hus med säng, spis, dusch och lampor i taket. Trots att de lever som de gör har de roligt på dagarna, har för det mest ett leende på läpparna och verkar älska livet och ta vara på allt som händer. Det var fint att se och det gav mig en riktig tankeställare.

Det vi gjorde där var inte bara att gå runt och titta utan vi hjälpte till på "Home of good hope", ett ställe dit alla barn var välkomna för att få sig ett mål mat med ett glas juice och en skiva frukt (troligtivs det enda de får att äta på hela dagen). Vi hjälpte till att förbereda måltiden, bära dit vatten, servera mat, dricka och frukt och även diska/torka disken. Varje dag kommer ca 600 barn hit för att få i sig lite mat och även vara med på lite olika aktiviteter. Idag fick alla barnen varsin ballong efter måltiden. Jag har nog aldrig sett så många barn så otroligt glada för så lite!
Här kan du läsa mer om Home of good hope: www.homeofgoodhope.ca

Här hämtar vi vatten

Sen fick vi självklart leka med barnen - som ÄLSKADE att vara med på kort. Vi insåg efter ett tag att de säkert inte har någon spegel att titta sig i, så det måste vara väldigt spännande att se sig själv på skärmen.
Till soppköket kom barn i alla åldrar, först serverades de yngre och när skolbarnen varit i skolan var det deras tur. Det var fint att se hur storasyskonen tog så bra hand om deras småsyskon. Nedan sitter en tjej och matar sin lillebror som är cirka ett år gammal.

 

Ååh vad gott med mat tycker lilla Sion, en tjej som kom fram till mig hela tiden och ville kramas.

En av de saker som slog mig hårdast var alla dessa barn som bara sprang fram till oss när vi kom dit och ville bli burna, kramade och få all vår uppmärksamhet. Ett svenskt barn i 4-årsåldern är ju oftast lite blyg och vill inte att man kommer för nära direkt. Här har barnen troligtvis inte fått den kärleken hemifrån och ser sin chans när vi kommer dit. Mitt hjärta smälte många gånger för barnen där. Vilka underbara ungar med deras vackra stora bruna ögon! Nedan håller jag i lille Nikki - pojken som jag vill ta med mig hem. Han somnade nästan i min famn och ville absolut inte släppas ner på marken.

På bilden ovan syns det att min tröja har blivit lite smutisg på vänstra ärmen. Och det var inte bara där som smutsen hamnade. Vi var allt annat än rena när vi kom hem från vårt 4 timmar långa besök i byn. Det var skönt att kunna duscha av sig när vi kom hem. Det var också då jag insåg att de barnen vi just serverat mat till inte kan gå hem och ta en varm dusch. De lever i den skiten. De lever på de dammiga "gatorna" utan handfat - de kan inte skölja bort stanken i håret med schampo innan de lägger sig. De blir bara smutsigare och smutsigare för varje dag. Inte konstigt att deras småsår inte läker.

Jag kan inte sluta tänka på hur vissa människor har det. Det har varit känslosamt men samtidigt väldigt intressant att få uppleva detta. Jag har varit nära på att börja gråta när jag tänker på hur mycket vi har av överflöd i Sverige som bara kastas bort. Jag önskar att fler av oss som lever i lyx får uppleva detta med egna ögon - inte bara på bild och text genom en blogg, utan i verkligheten. För det är först då man faktiskt inser vad det handlar om. När jag kommer hem till Sverige ska jag försöka fixa en liten insamling där alla som har något att skänka (skor, kläder, leksaer, bestick - you name it) få vara med och bidra. Sedan ska det skicka ner det till just detta ställe som jag idag besökt. Ingen kan göra allt - men alla kan göra något.

Det finns så mycket som jag skulle vilja dela med mig av. Men detta får räcka för tillfället. Jag kommer publicera lite fler bilder som jag tog, jag pratade med Monica som driver stället och det var okej att lägga upp bilderna här på min blogg. Internet krånglar lite just nu dock så fler bilder kommer upp senare. Det var allt för idag - nu ska jag sova så att jag är pigg i morgon då det är vår första dag på sjukhuset!! Avslutar med en bild på "huset" som vi var och serverade mat i. Det är till vänster i bilden. Under trädet i skuggan satt vi och diskade.