En lyckad gåva

Jag vill börja med att säga TACK till alla er som delat med er av för att göra detta möjligt. Tack vare er har nu alla barnen som kommer till soppköket skor på fötterna och kläder som passar och inte är söndertrasade. Det hade inte varit möjligt utan er hjälp.

Igår åkte alltså vi 5 svenskar - jag, Annie, Evelina, Josefin och Märta till ett köpcenter och skulle handla upp alla pengar vi fått in. Det blev en väldigt stor summa totalt, bara ni som skickat pengar till mig har tillsammans bidragit med ca 2700 svenska kronor! Det var en härlig känsla att gå in i en klädbutik och plocka på sig allt man tyckte var fint, i alla olika storlekar och massa olika färger. Vi fick många blickar av både personal och andra som var där och handlade och vi var inte så omtyckta i kassakön, men vad gör man inte! När vi köpt på oss massa kläder och skor från flera olika butiker - som för oss var prio 1 - gick vi vidare till leksaksbutiker och sportaffärer. Där plockade vi på oss bland annat fotbollar, rockringar, hopprep och såpbubblor. När vi insåg att vi fortfarande hade mycket pengar kvar fick vi för oss att även köpa en rutschkana!

När vi idag kom till Home of good hope hade vi turen att inte så många barn kommit än, så vi hann sätta ihop rutschkanan så att den var redo att användas när alla barn stormade in. Det var lite småknepigt att få ihop den men vi slog våra kloka huvuden ihop och lyckades till slut.

Och den blev MYCKET omtyckt. Många var lite tveksamma till den i början och vågade inte eller förstod inte riktigt vad det var men fler och fler åkte och det dröjde inte många minuter innan det var en låång kö bakom stegen med alla barn som ville åka. Och vissa ville smita före, men då sa självklart den där tråkiga Linnea ifrån - här är det kösystem som gäller så alla får chansen att åka!

Efter mycket lek och skoj var det dags för mat, och jag tror det var väldigt uppskattat att vi köpt tvål och handdukar till dem så att alla barn slapp torka sig på en smutsig filt efter att ha tvättat händerna i vattnet.

Sedan var det dags för ännu fler överraskningar:

Här radar vi upp skorna och lägger i ordning kläderna i storleksordning - sen var det bara att dela ut. Alla blev såå glada för sina nya ägodelar, många av barnen gav oss massa härliga kramar som tack!

Vi lekte även med såpbubblor lite senare, de var också mycket omtyckta! Både att blåsa men även att springa runt och försöka fånga bubblor.

Det var så otroligt kul att kunna ge denna gåva till Home of good hope, och att se lyckan i alla barns ögon var så himla fint. Detta kanske inte ändrar hela livet för barnen, och inte heller kommer det göra någon stor förändring för Namibia som land. Men vetskapen om att när vi gick där ifrån hade alla barn skor på fötterna så att de slipper få uppskurna fotsulor när de springer omkring bland glassplitter,  kapsyler och vassa stenar och att de har lite fler leksaker att leka med gör mig väldigt glad. Vi fick även mycket pengar över när vi hade handlat (vi kunde inte bära mer) så Monica som driver Home of good hope fick de sista tusenlapparna till att köpa till exempel julklappar till barnen men även till att kunna fortsätta driva soppköket.

Det känns bra att kunna hjälpa till såhär och ge Monica och hennes medhjälpare uppmuntran till att fortsätta med vad de gör. Det är tufft många gånger för dem, men en av kvinnorna sa idag att det är så kul att se när barnen växer upp och lär sig saker i skolan och att det inte hade varit möjligt utan allt stöd de får. Så det gör faktiskt skillnad. Monica sa att hon såg sådan skillnad på barnen nu idag, att de "är fyllda av glädje". Det har vi tyckt sedan första gången vi var där, men hon kunde se skillnad.

Monica (med glasögon) och hennes gäng tackar för allt!

Tänk vad så lite kan glädja så många så mycket!


Ett litet tillägg till vad vi gjort idag är att vi här om dagen fick reda på att ett företag har köpt upp en del av kåkstaden och fått tillstånd att påbörja ett byggnadsprojekt. Vad vi förstår så ska de bygga upp ordentliga hus och dra in både vatten och elektricitet. Jag började nästan gråta när jag hörde det. Då kan de få ordentliga skollokaler och bättre hem. Visst är det underbart när vi tillsammans hjälps åt för en bättre värld!